vinterfrusen

jag ber i förhand om ursäkt för svordomarna nedan.

idagär det den där jävla dagen och jag har jag gett mig själv ett ultimatum. jag har försökt bestämma mig för att antingen gå kvar i gamla fotspår, tankar och funderingar och släpa fötterna i marken eller försöka se framåt, försöka fatta att det är bara upp till mig hur min framtid kommer se ut och att jag måste släppa taget för att någonsin kunna må bra igen och kunna njuta av allt det där som jag borde njuta av i min ålder. jag har inga höga förväntningar om hur min intalelse (vet inte om det finns något ord som heter så) kommer att gå överhuvudtaget men tro fan att det är på tiden att jag rätar på ryggen.

troligtvis kommer jag ångra mig om fem minuter och tänka att jag inte kommer fixa det eftersom jag redan har försökt i ett år.

men nu när jag har det nedskrivet så blir det automatiskt en morot.

det är enkelt att säga att man önskar att allting var annorlunda. att det som hänt var kanske både det värsta och det bästa som har hänt mig. svart eller vitt. varmt eller kallt. gränslandet finns inte längre medan motsatserna överträffar varandra varje gång. det gör ont i magen och det vrids om någonting i hjärtat när jag tänker på 24 maj förra året. jag tappar liksom luften för en sekund.

det finns få saker som gör mig sådär extra jättelycklig i vardagen. men det finns några småglimtar, som när lovisa kryper upp i mitt knä, under filten och myser in sig så där gott. eller när hon kramar om mig extra hårt och säger att jag är hennes moster tina. bara bara hennes.