vinterfrusen

nu finns jag inte här mer.

nu finns jag här istället

skrivbordskaos.blogg.se



//t

det är ganska svårt att hitta jobbinspirationen när solen gassar utanför det halvsmutsiga kontorsfönstret. och att det är en och en halv vecka kvar till semestern gör det hela inte mycket lättare. istället får man fokusera på de kvällsaktiviteter som är inplanerade i veckan och njuta av den lediga tiden. vinmingel, avtackningsmiddag med nära kollegor och kanske en drink efter det med en ny bekantskap väntas imorgon torsdag. idag väntar liseberg och två olika sällskapsgäng. efter det hägrar min nya tvättstuga, inte lika lockande.

efter två fulla släpkärror och minst 6 mörbultade och halvt sönderkörda flyttpersoner bytte jag adress i lördags. från city till city. det var lite som jag anade, att när mina saker väl packats ner och sedan upp, ställts iordning (nåja) och fått nya platser så känns det som.. hemma igen. eller hemma på nytt. de gnagande känslorna till trots så somnade jag gott i mitt nya sovrum med ordentliga förvaringsissues. har föressten ett paket med päronsplitt i frysen. tack donna.

jag funderar på ett lämpligt födelsedagsförfesttema/inflyttningsgalej till lördagskvällen 31/7 2010. har några på lut men behöver finslipa lite innan det bestäms. jag tror min festgeneral aka festprojektledare inte har antagit utmaningen iår så jag får väl själv försöka bjuda in till festligheter. att vädret är vackert på bemärkelsedagar vet vi ju alla så jag hade lite tankar på gardenparty på familjens ägor i de djupa dalstorpsskogarna. och som sig bör så startar ju ett gardenparty redan på förmiddagen så formellt kan vi ju leka med tanken, eller tja, vi kör på det helt enkelt. återkommer med ytterligare beskrivningar och hålltider.



förhoppningsvis hittar jag hem till skolgatan 5 i eftermiddag.

jag ber i förhand om ursäkt för svordomarna nedan.

idagär det den där jävla dagen och jag har jag gett mig själv ett ultimatum. jag har försökt bestämma mig för att antingen gå kvar i gamla fotspår, tankar och funderingar och släpa fötterna i marken eller försöka se framåt, försöka fatta att det är bara upp till mig hur min framtid kommer se ut och att jag måste släppa taget för att någonsin kunna må bra igen och kunna njuta av allt det där som jag borde njuta av i min ålder. jag har inga höga förväntningar om hur min intalelse (vet inte om det finns något ord som heter så) kommer att gå överhuvudtaget men tro fan att det är på tiden att jag rätar på ryggen.

troligtvis kommer jag ångra mig om fem minuter och tänka att jag inte kommer fixa det eftersom jag redan har försökt i ett år.

men nu när jag har det nedskrivet så blir det automatiskt en morot.

det är enkelt att säga att man önskar att allting var annorlunda. att det som hänt var kanske både det värsta och det bästa som har hänt mig. svart eller vitt. varmt eller kallt. gränslandet finns inte längre medan motsatserna överträffar varandra varje gång. det gör ont i magen och det vrids om någonting i hjärtat när jag tänker på 24 maj förra året. jag tappar liksom luften för en sekund.

det finns få saker som gör mig sådär extra jättelycklig i vardagen. men det finns några småglimtar, som när lovisa kryper upp i mitt knä, under filten och myser in sig så där gott. eller när hon kramar om mig extra hårt och säger att jag är hennes moster tina. bara bara hennes.

har ni någonsin känt den känslan av att snart bli upptäckt. att tvivla på sina kunskaper och vad man klarar av. som att på sitt arbete känna presen av att lyckas, prestera och alltid överbevisa sina egna, och andras, förväntningar på projekt man genomför. just den där känslan är svår att ta på men den rycker upp, de vanligtvis relativt stabila fötterna, från marken och man flyger liksom iväg ett slag.

idag är det torsdag och jag önskar att jag hade sovmorgon imorgon.

---

bitter-tina måndags-delar-med-sig.

idag börjar resten av ditt liv.

jahaja.

idag tänker jag på fd svärfar som ligger på sjukhus. egentligen får jag inte tänka, bry mig och höra av mig. men jag gjorde det som min mage sa åt mig. jag hörde av mig. och fick ett värmande och tacksamt svar efter några minuter. det kändes bra, samtidigt som det kändes väldigt långt bort ifrån. trots att det bara är någon kilometer bort känns det som att det är oceaner mellan.

jag vet inte på vilket sätt det får mig att tänka. jag försöker nog mota bort allting ännu länge bort i periferin. jag tar till alla medel för att glömma, gå vidare och försöka förlåta.

jag försöker erinra mig om hur det kändes men jag kan inte ta på känslan, jag kan inte komma ihåg hur det var. femtio procent av min tid går bra nu. glaset är halvfullt och idag börjar resten av ditt liv. blaha blaha.